Sedan gick vi till hagen med de yngsta valackerna. De hade vattenkar så där fanns inga frusna vattenkoppar. Däremot var det rätt tjock is på deras vatten och ingen av dem hade haft sönder den. Så när vi kom och började ha sönder isen i karet så kom de nyfikna fram och började dricka nästan på en gång. I vanliga fall har de en erfaren valack eller hingst som ledare som vet hur man gör när det är is på vattnet, men nu var deras flockledare på träning en månad framåt så de fick klara sig utan honom. Men de lär sig förmodligen hur man gör snart de med. De var väldigt kelsjuka så vi stod och pratade med dem ett bra tag.

Det är svårt att slita sig från dem, för de är så mysiga allihopa.